Ett trädgårdsland kräver regelbunden bevattning för att ge ett bra resultat, både vad gäller storleken och kvalitén på skörden. Hur mycket och hur ofta man bör vattna beror framförallt på jorden och nederbörden det enskilda året. Generellt handlar det om 100-200 mm bevattning utöver den normala nederbörden under en odlingssäsong. En odlingsyta på 100 kvadratmeter behöver alltså 10-20 kubikmeter vatten under ett år.

Behovet av bevattning är oftast som störst på våren och försommaren. För den som vill ha en enkel tumregel brukar man säga att man bör vattna 25-30 mm, eller 2-3 vattenkannor per kvadratmeter, ungefär en gång i veckan på en lerjord. På lättare jordar som till exempel sandjordar, som inte håller vatten lika bra, bör man vattna lite mindre, ca 15-20 mm och lite oftare. Tidigare på säsongen, precis efter sådd och plantering, är behovet betydligt mindre. Då kan det räcka med 10-15 mm.

Bakgrunden till den här generella rekommendationen är jordens förmåga att hålla vatten kombinerat med aktuell nederbörd och avdunstning. En jord består av mineralpartiklar, organiskt material – levande och dött, och porer eller hålrum däremellan. När jorden är helt vattenmättad är alla porer helt fyllda med vatten. I en väldränerad jord händer det här ofta någon gång på våren, i samband med snösmältning, och kanske någon gång framåt hösten om det regnar mycket. När snön har smält bort eller regnet slutat falla rinner en del av vattnet, genom markens större porer eller sprickor, ut i närmaste diken eller dräneringsrör.

En del av vattnet i de mindre porerna hålls kvar genom det som kallas kapillärkraft. Den mängd vatten som en jord kan hålla på det här sättet kallas för fältkapacitet. Det mesta av det här vattnet kan tas upp av växterna men en mindre del är så hårt bundet vid jordpartiklarna att växterna inte klarar av att ta upp det. Ju torrare jorden är desto mer energi krävs för att växterna ska kunna ta upp det vatten som finns. För växterna är det ideala därför att jorden alltid innehåller vatten motsvarande dess fältkapacitet. Det är däremot både opraktiskt och olämpligt att vattna varje dag. En tumregel är därför att börja vattna när 50 % av fältkapaciteten är förbrukad. Då behöver växterna inte kämpa alltför hårt för att få upp det vatten som finns.

När man vattnar bör man ersätta det vatten som har avdunstat eller tagits upp av växten men man bör inte vattna mer än vad jorden kan hålla. Överskottsvattnet går förlorat, ut i dräneringen, och risken är stor att en del av växtnäringen följer med. Om istället vattnar för lite för ofta kommer avdunstningen från den bara jordytan att öka betydligt. Avdunstningen minskar nämligen betydligt när ytan torkat upp, även om det fortfarande är fuktigt längre ner.

Det spelar däremot inte särskilt stor roll vilken tid på dygnet man vattnar eftersom avdunstningen totalt sett blir ungefär densamma. Det tar bara lite längre tid innan ytskiktet torkar ut om man vattnar på kvällen än en solig dag. Avdunstningen från själva spridningen, det vill säga den tid när vattnet är i luften, är lite större när det är varmt och blåsigt än när det är svalt och vindstilla men oftast inte mer än 10 % en högsommardag.

Om man använder någon form av marktäckning minskar avdunstningen något, speciellt i början av säsongen när plantorna är små. När plantorna vuxit till sig avdunstar den större delen av vattnet däremot via plantornas transpiration (andning) och inte från markytan vilket gör att marktäckningens betydelse minskar ur bevattningssynpunkt.

Tumregeln om 30 mm på en lerjord var 6-9 dag bygger på en genomsnittlig, antagen avdunstning och nederbörd under växtsäsongen. Avdunstningen är 3,5-6 mm per dag beroende på hur varmt och blåsigt det är. En vanlig regnmätare är den enklaste sättet att mäta nederbörden på den egna platsen. På SMHI kan man hitta statistik över den genomsnittliga nederbörden på olika platser i landet. I Uppsala regnar det till exempel i genomsnitt 30 mm i maj månad. Om vi antar att avdunstningen är 4 mm per dag så blir det 124 mm avdunstning under 31 dagar och alltså 94 mm önskad bevattning. Det ger ca 25 mm i veckan i genomsnittligt bevattningsbehov.

Ett normalt år kan man få en helt okej grönsaksskörd utan att vattna. Den blir förstås mindre och många grödor blir känsligare för angrepp av olika slag om de är försvagade på grund av torka. Ibland gör vi kanske misstaget att skylla på de besvärliga skadegörarna när vi i själva verket har misslyckats med att tillfredsställa ett av växternas mest grundläggande behov. Vattnet är dessutom en förutsättning för omsättningen av det organiska materialet i jord och gödsel som i sin tur bidrar med kväve till växterna.

Ojämn vattentillgång kan också vara en anledning till andra problem som till exempel ojämn uppkomst vid sådd, att morötter spricker vid ett kraftigt regn efter en lång torrperiod eller beska gurkor och sallader. Växter med grunda rötter som till exempel sallad och lök är av naturliga skäl mer känsliga för torka än djuprotade växter som kan ta upp vatten från en större jordvolym.

Har man begränsad tillgång till vatten är sådd, uppkomst och plantering de mest kritiska tillfällena. Genom att vattna i raden före sådden som sedan täcks med jord minimeras vattenbehovet samtidigt som man undviker att vattna ogräsfrön och rötter mellan raderna. Samma strategi kan användas vid plantering.

Olika bevattningssystem

På marknaden finns många olika typer av spridare med olika spridningsbild och kastlängd. Det är lättare att få en jämn spridning med en rektangulär än en cirkulär spridningsyta eftersom behovet av överlappning blir mindre. Mest effektivt är förstås droppbevattning men det är också en större investering.

För att verkligen veta hur mycket vatten spridaren ger vid ett visst tryck är det nödvändigt att göra en egen mätning. Det kan man göra genom att ställa ut ett antal regnmätare på olika ställen i spridningsområdet. Man behöver dessutom veta hur mycket kranen är öppnad och göra någon form av markering vid önskat tryck, alternativt sätta på en ventil som reglerar trycket ut från kranen. Sen är det bara att räkna ut hur länge spridaren behöver stå på för den önskade givan.

Samla och lagra regnvatten

För att utnyttja resurserna så bra som möjligt gäller det att både spara och samla vatten. Det enklaste sättet att samla vatten, om man bor i villa, är att leda vattnet från hustaket via stuprören till någon form av större tunnor. Ett lock på minskar risken för föroreningar som till exempel fågelskit. Är tunnorna öppna bör man undvika att vattna direkt på plantorna.

Den genomsnittliga årsnederbörden är 500-700 mm vilket innebär att det är fullt möjligt att samla ihop husbehovet på det egna hustaket, om man nu bor i villa. En liten villa på 50 kvadrat skulle ge 30 kubik på ett år om man kunde samla ihop allt det. Problemet är förvaringen. Några tunnor vid stuprören räcker inte särskilt långt.

Om man istället räknar på nederbörden under själva odlingsperioden när man tömmer tunnorna allteftersom, från mitten av april till och med juli, så blir det omkring åtta kubik regnvatten på 50 kvadratmeter tak. Ungefär hälften av det regnet kommer tyvärr i juli och behovet av vatten är generellt sett, ungefär lika stort under hela den här tiden och som mest kritiskt vid sådd och plantering. Men det är, hur som helst, ett bra komplement och en relativt enkel möjlighet väl värd att utnyttja.

Frostbevattning

Frostnätter tidig eller sen sommar är inte alls ovanligt. Ett sätt att skydda odlingarna mot nattfrost är att vattna, ett annat är att täcka med fiberduk eller väv. Bevattning är framförallt aktuellt under blomningen på fruktträd och bärbuskar men används också på färskpotatis, jordgubbar och sparris till exempel. När man vattnar mot frost kan man göra det på två sätt, antingen vattna grödan så länge som temperaturen är lägre än 0,5 grader eller genom att vattna ordentligt något dygn innan den förväntade frostnatten och därigenom öka markens värmekapacitet. För grönsaker är fiberduk oftast ett bättre alternativ.

__________________________________

Först publicerad i tidningen Hemträdgården, 2018

Extra information