Allmänt om kompostering

Att kompostera är enkelt och näringen i matavfallet från en familj på fyra personer räcker för att gödsla 100-200 kvadratmeter om det kompletteras med kväve från en gröngödslingsgröda eller urin.

Det är bara några få saker man behöver känna till och förstå för att lyckas.

  • Rätt balans mellan kol och kväve.

  • Inte för blött eller för torrt.

  • Tillgång till luft/syre i hela komposten.

Kökskomposten

De flesta kommuner ställer krav på att komposten ska vara skyddad från skadegörare som råttor och möss. I Uppsala kommun har man formulerat det såhär. Kolla vad som gäller i din kommun.

  • Behållaren ska vara sluten, stabil och tillverkad av beständigt material.

  • Det får vara max 5 mm stora hål och springor för ventilation och dränering.

Känns det oöverstigligt går det bra att stapla några pallkragar på varandra och låta bli att slänga animalier i komposten. Nöj dig med grönsaksavfall och vegetariska matrester men var lite uppmärksam, vissa menar att såväl råa som kokta grönsaker kan dra till sig råttor. Lägg ett tungt lock på för att skydda mot fåglar och gärna ett finmaskigt nät i botten.

I en kökskompost är det ofta överskott på kväve i relation till kol. Det innebär att man bör tillföra någon form av organiskt material som innehåller mycket kol. Det kan vara träflis eller trädgårdsavfall som löv och gammalt gräs. Det kolrika, lite grövre materialet binder kväve vilket gör att förlusterna blir mindre. Det förhindrar dessutom att komposten blir alltför kompakt och syrefattig. Om komposten är isolerad blir det varmare och processen går fortare. Det innebär att man kan ha en mindre behållare.

Trädgårdskompost

Trädgårdsavfall som löv, gräs, fallfrukt och skörderester kan till exempel komposteras i en öppen behållare eller i en hög på marken, en så kallad kompostlimpa. En kompostlimpa eller nätbehållare torkar ut fortare än en behållare med hela väggar och lock vilket innebär att man behöver vattna mer för att processen inte ska stanna av. I en trädgårdskompost är det ofta mycket kol i förhållande till kväve vilket gör att komposteringen kan gå väldigt långsamt. För att sätta fart på processen kan man tillföra kväverikt material som till exempel urin eller färskt gräs. Grenar och kvistar bryts ner långsamt och är jobbiga att hantera när man blandar om eller tömmer komposten, flis eller kvistar klippta i mindre bitar fungerar det däremot bra.

En del växtsjukdomar och ogräsfrön dör vid högre temperaturer men i praktiken är det svårt att åstadkomma en tillräckligt hög temperatur tillräckligt länge, i hela komposten för att det ska ha någon större betydelse. Det bästa är därför att inte lägga ogräs som gått i frö i komposten. Detsamma gäller förstås rotogräsens rötter.

Vissa växtsjukdomar, som till exempel bomullsmögel som bland annat angriper tomat, är allvarligare än andra. Dessa växtrester bör inte alls läggas i komposten utan brännas eller långtidsförvaras i svarta sopsäckar ett par år innan det återförs till odlingarna. Det kan också vara klokt att inte lägga höstens avfall från växthuset i komposten om den färdiga jorden ska användas i växthuset de närmaste åren. Skörderesterna i grönsakslandet komposteras bäst på plats om det är möjligt. Om de grävs ner bryts de ner under vintern. En bra växtföljd är det bästa sättet att förebygga jordburna skadegörare i odlingarna.

Bokashi-kompostering

Bokashi är, liksom mjölksyrning, en jäsning under syrefriaförhållanden som gör att det blir surt. Den sura miljön hindrar avfallet från att ruttna och gör det möjligt att förvara matavfallet inomhus en längre tid. Metoden sägs vara några hundra år gammal och härstamma från Japan. I dagens samhälle är den kanske mest intressant för de som bor i lägenhet och inte har möjlighet att kompostera på vanligt sätt.

Eftersom jäsningen ska ske utan syre måste man pressa ihop köksavfallet och förvara det i en sluten behållare, till exempel en hink med lock. Man ska därför inte lyfta på locket för ofta. När hinken är full ska den stå minst två veckor till i rumstemperatur men den kan stå längre och därför förvaras inne eller ute till odlingssäsongen kommer igång.

Enligt vissa måste man ha ett strö eller en lösning med med särskilda patenterade mikroorganismer, EM (effective microorganisms) för att få bäst effekt. Andra har provat sig fram med hemodlade bakterier som förvaras i sockerlösning och blandas med något bärarmaterial som tidningspapper, vetekli, havreskal eller liknande. Fermenteringen kommer igång, oavsett vilken av de här metoderna man använder, men tillverkarna av EM hävdar att det är säkrare med deras substrat och att den speciella bakteriekulturen ska ha andra fördelar för jorden och växterna som till exempel att minska förekomsten av växtsjukdomar.

En av dem som försökt förstå hur Bokashi fungerar är Cecilia Lalander, som annars forskar om maskkompostering på Sveriges Lantbruksuniversitet. Hon menar att många av de vetenskapliga studier som hon har läst är undermåliga och att hon än så läge inte har hittat någon som har visat att det är bakteriekulturen, oavsett om det är EM eller någon annan variant, som sätter igång processen.

– I de studier jag har läst har de inte sett någon skillnad på om man tillsätter aktivt eller steriliserat Bokashi-strö. De drar slutsatsen att det är det lättillgängliga kolet i sockerrörslösningen som hjälper de naturligt förekommande mikroorganismerna att komma igång, säger Cecilia.

När jäsningen kommer igång blir det ganska fort surt vilket också gör att det luktar betydligt mindre om komposten än vad det annars skulle ha gjort.

De med praktisk erfarenhet menar att de fermenterade matresterna bryts ner väldigt fort när det väl kommer ut i trädgårdslandet. Men precis som med vanlig kompost är risken att avfallet lockar till sig skadedjur eller nyfikna hundar. En lösning på det är att göra en jordfabrik, det vill säga en vanlig kompostering där Bokashi blandas med jord, till exempel i en pallkrage eller odlingsbädd med nät eller lock över.

Vissa hävdar att Bokashi-komposten har en mer positiv påverkan på jordens mikroliv än vanlig kompost men det saknas återigen tillförlitlig forskning på området. Matjorden är en komplex värld, liksom vi människor. För att säkert veta vad som gör skillnad under vilka omständigheter krävs fleråriga försök på många olika platser. En fördel med metoden kan vara att kväveförlusterna minskar något men de stora flödena av våra viktigaste näringsämnen finns inte i matavfallet utan i avloppet. Är det kvävet vi är ute efter är det vår egen urin vi ska gödsla med.

Maskkompost

Maskkompostering är, liksom Bokashi, framförallt en metod för den som bor i lägenhet och som vill ha snabba resultat. Det är samma typ av mask som vi vanligtvis hittar i en gödselstack eller vanlig kompost, en smalare och rödare variant än daggmasken. Metoden bygger på att man har komposten inomhus eftersom maskarna trivs bäst i en temperatur mellan 20 och 25 grader.

Man behöver minst två behållare som staplas på varandra. De ska vara hål i botten så att lakvatten kan rinna ut och så att maskarna kan vandra mellan dem. Lakvattnet kan till exempel användas som näring till krukväxterna. I botten på lådan lägger man lite jord, tidningspapper och maskar som man kan köpa eller hämta från den vanliga komposten. Det ska vara mycket mask i en maskkompost för att det ska fungera optimalt, gärna lika mycket mask som mängden avfall man tänkt kompostera per dag men det går också bra att börja med en mindre mängd mask eftersom de fördubblar sitt antal på 2-3 månader.

Huhsållsavfallet finfördelas och sprids ut på ytan med jämna mellanrum, gärna lite varje dag. Lägg inte på mer än vad maskarna hinner bryta ner, risken är annars att mikroorganismerna tar över nedbrytningsprocessen och att temperaturen ökar så mycket att maskarna inte längre trivs. Om det blir över 30 grader flyr maskarna. Om de inte har någonstans att ta vägen dör de.

Tyvärr är maskkomposten också en attraktiv miljö för småflugor. Ett lagerfuktigt tidningspapper eller torv på ytan kan vara en lösning. Precis som en vanlig kompost behöver det vara balans mellan kol och kväve och lagom fuktigt för att såväl mikroorganismer som maskar ska trivas.

 

Fakta

Av all växtnäring som kommer från ett hushåll, i avlopp och organiskt hushållsavfall, är det bara ungefär 10 % av kvävet och 15 % av fosforn, som finns i hushållsavfallet. Kväve och fosfor är två av de viktigaste växtnäringsämnena, de ämnen som växterna, liksom vi människor, behöver mest av och som ofta begränsar skörden i grönsakslandet.

Den största delen av växtnäringen från ett hushåll finns i urinen och fekalierna men jorden och växterna behöver inte bara näring, utan också organiskt material för mikrolivet i marken, som förbättrar jordens struktur och förmåga att binda vatten. Här kommer både kökskomposten och trädgårdskomposten väl till pass.

Medelsvensson producerar ungefär 220 g organiskt köksavfall per dag. På ett år blir det 80 kilo avfall, 570 gram kväve och 100 gram fosfor. En del av kvävet går förlorat som ammoniak vid komposteringen. Kvävebehovet i köksträdgården varierar väldigt mycket. Baljväxter behöver inget extra kväve medan de mest näringskrävande grödorna som till exempel kål behöver upp till två kilo per 100 kvadratmeter.

Först publicerad i Hemträdgården, 2017.

Extra information