Varje vår presenterar sig den uppländska leran för nya odlare i Matparken, vår gemensamma odling i Uppsala. Efter en lång vinter står vi äntligen där med spaden i handen, redo att känna på den svarta myllan, på jorden så som vi känner den, från pallkragar, säckar och väl förmultnad kompost. Förväntansfullt sätter vi spaden i leran. Och förstår inte hur något någonsin skulle kunna växa här.

Det krävs ett spett av järn för att få ner pinnarna som ska markera gångarna och växtföljdens olika skiften. Vid sådden faller de små morotsfröna ner i djupet mellan stora lerklumpar. En vår för några år sedan, efter hällande regn och ihållande torka, tog de sig aldrig upp genom den hårda skorpan. 

Potatisfårorna fixas med hjulhackan, vars rensjärn bytts ut mot en potatiskup. Då gäller det att lägga hela sin kroppstyngd på armarna för att få ner kupen så djupt som det går – en decimeter på sin höjd. Det är tur att vi är många. När den ena tröttnar tar nästa vid.

Jag önskar att jag kunde säga att leran har sin charm. Den är näringsrik och, om man behandlar den väl, artigt vänlig mot det mesta, speciellt kålen och bondbönorna men även morötterna, palsternackorna och löken. Bara man vattnar lagom ofta och låter bli att klafsa runt med stora fötter bland små plantor. Men den glittrar inte och ställer sig aldrig in. Bara hos dem som odlar spannmål med stora maskiner. Och kanske hos dem som hör höstens tystnad sänka sig över blänkande plogtiltor.

Högar av kompost och gödsel kommer inte att ändra på detta. Inget kan förvandla den här jorden till luftig mylla. Den som söker efter sand och mull får leta på annan ort. Eller odla i låda, kruka eller säck på höjden och bredden. Och köpa torv, jord och gödsel. Eller göra själv. Det har också sin plats. Och sin tid. Men nästan all mat, som vi lever av, växer i matjorden. Det här tunna, levande skiktet som omsluter vår planet – resultatet av den stora smällen, istider, vind, vatten och alla djur och växter som var här före oss. Att också vara i detta är att ta ett steg närmare verkligheten.

Ibland finns bara lera.

I september måste potatisen upp, innan den verkliga kylan kommer. En torr höst gäller det att bit för bit, skära ner spaden i leran och bända upp maten. Ett blött år ger knölar med lerklumpar och ett täcke av kall smet att lösa upp i höstkallt vattenbad. Lerfötterna under skorna växer för varje steg man tar, benen blir tyngre och tyngre och en dag slirar man till och blir liggande där i gyttjan. Just då är det oftast omöjligt att se tjusningen i allt detta. I lera som kletar in cykeltramporna och som lossnar från skosulorna först när den torkat in och kan slås i bitar.

Men vi gödslar och rensar, lite varje år. Och sakta men säkert blir leran lite vänligare. Det går inte att förstå när man står där första gången. Även sex år på samma plats är en kort tid. För ett par decennier sedan lämnade de sista riktiga lantbrukarna den här jorden. De som odlade spannmål och höll grisar och kor. Hur var det då? Vad var det de kom till och vad lämnade de efter sig? Ingen vet längre vad vi vunnit eller förlorat.

Något kanske vi kan ana, om vart vi är på väg och vad vi borde göra. Men, hur det än är, så växer potatis i lera. Och det är vackert så.

 

Extra information