För tio år sedan petade jag ner mina första grönsaksfrön i några kvadratmeter hårt packad skånsk lera i morbrors trädgård. Det var nog sallad och morötter, om jag inte minns fel. Kanske persilja. Innan dess hade jag aldrig sett en växande morot med blast och allt. Jag visste inget om grobarhet, radavstånd, sådjup eller lerjordar. Resultatet blev därefter. Det var i första hand ett försök att hantera insikterna om miljökrisen och världens orättvisor. Vi sågar av grenen vi sitter på och det finns ingen teknik, inget superlim, för att klistra fast den igen. Hur skulle jag nu leva mitt liv?

Jag hade gjort några tafatta försök att engagera mig politiskt men var för otålig för att sitta i möten, för otålig för att vänta på de stora förändringarna. Kanske är jag också en produkt av ett alltmer individualistiskt samhälle där det politiska engagemanget har ersatts av ”ekologisk” konsumtion, sopsortering och plånboksstyrda partiledardebatter i TV? Att förändra mitt eget liv, mitt val av utbildning, mina matvanor, kläder och resor låg närmare till hands. Så det blev en folkhögskolekurs på landet där jag lärde mig att odla grönsaker, klyva ved och baka surdegsbröd.

Nu läser jag om hur sökandet efter enkelhet har blivit en trend inom turistsektorn. När världen krisar vill vi semestra i trädkojor. Det kanske finns en trygghet där? Ett sammanhang? Vi gör något som är lite bättre för jorden och klimatångesten får vila, en liten stund. Det är verkligen så. Också för mig, i Matparken i Uppsala, där jag odlar tillsammans med många andra. Åkerns höst är svindlande vacker och morötterna det tydliga resultatet av säsongens arbete.

I Matparken har vi just avslutat vår fjärde odlingssäsong. Vår odling skiljer sig från ett traditionellt koloniområde genom att vi odlar tillsammans, på kollektivlotter. I början funderade vi mycket på hur vi skulle fördela ansvaret för sådden och ogräsrensningen. Vi träffades hemma hos varandra, fikade och pratade om vad vi ville odla. Vi tänkte ut en växtföljd som var bättre i teorin än i praktiken. Olyckskorparna spådde vandalism och undrade hur vi skulle dela på skörden.

Men varje år drabbas vi av överflödet. Och nu börjar jag förstå att konsten inte är att dela lika på arbetet. Konsten, som vi ännu inte behärskar, är att bara odla lite mer än vi alla vill skörda. Vi räknar numera med att en och annan hoppar av men vi har aldrig räknat våra arbetstimmar. Några är med ofta, andra mer sällan. Vissa har mer tid och lust, andra mindre. Ett och annat har blivit förstört men mycket mer har vuxit upp.

Nya människor upptäcker den här platsen, lär sig om grobarhet, radavstånd och sådjup. Gamla och unga halkar runt i leran och packar cykelkorgarna fulla. Och jag som inte längre kan föreställa mig en vår utan småplantor, en sommar utan ogräsrensning eller en höst utan lera under fötterna. Och nu - den efterlängtade vintervilan.

___________________________________________________________________________

Först publicerad i Koloniträdgården, nr 1, 2014

Extra information