Naturen läker men hur går det egentligen till? Vad är en stödjande miljö? Vad växer där? Hur påverkar färger och former oss? Vilken betydelse har vattnet, stenarna och fåglarnas sång? Allt det här har Anna María Pálsdóttir försökt svara på i sin avhandling som bygger på intervjuer med deltagare i trädgårdsrehabiliteringen i Alnarp – människor som levt med långvarig stress, utan möjlighet till återhämtning, och till slut gått in i väggen.

Rehabträdgården i Alnarp har funnits sedan 2002 och är designad utifrån olika teorier om naturens positiva påverkan människors välbefinnande. Där finns växter med olika storlek, form och textur som på olika sätt stimulerar våra sinnen under alla tider på året. Mjuka färger och former dominerar men på några ställen finns även starkare färger och spetsiga former. Det finns en hel del forskning inom det här området men Anna María är den första att undersöka mer i detalj hur trädgården och allt som växer där påverkar tillfrisknandet. Blev det som de hade tänkt? Och på vilket sätt använder sig deltagarna av trädgården under rehabiliteringens olika faser?

Den naturunderstödda rehabilitering som erbjöds i Alnarp fram till 2012 riktade sig till människor med utmattningssyndrom och innehöll trädgårdsaktiviteter kombinerat med psykoterapi, sjukgymnastik med Rosenmetoden och arbetsterapi. Under den 12 veckor långa behandlingen fick deltagarna träffa sjukgymnasten och psykoterapeuten en gång i veckan. De fick också ägna sig åt olika hantverk med trädgårdsanknytning, avslappningsövningar och övningar i medveten närvaro i naturen samt kravlöst trädgårdsarbete. 

För att verkligen förstå den process som deltagarna gick igenom deltog Anna María själv i hela rehabiliteringen vid två tillfällen. Genom att delta i alla aktiviteter, utom de personliga mötena med terapeuterna, förstod hon bland annat att personalen har en väldigt viktig roll under den första tiden. De hjälper deltagarna att landa och känna sig trygga i sammanhanget. Det är först när de upplever den kravlösheten som de kan känna efter vad de själva vill och orkar göra.

Tidigare forskning har utgått ifrån att den läkande kontakten med naturen uppstår samtidigt som man går utanför dörren, säger Anna María. Jag insåg att det tar ett tag innan människor med de här svårigheterna verkligen kan möta trädgården, att de först måste känna sig trygga i sammanhanget. I världen utanför Alnarps rehabiliteringsträdgård försöker många hålla fasaden uppe. De har långa sjukskrivningar bakom sig och upplever ofta att de måste försvara sig mot en omvärld som inte tror på deras mentala trötthet och tycker att de borde bara ta sig i kragen och jobba vidare. Men den som har utmattningssyndrom måste få möjlighet att återhämta sig i trygg och kravlös miljö.

Att vara i en tillåtande miljö tillsammans med andra med liknande erfarenheter är viktiga förutsättningar för att deltagarna ska kunna släppa kraven på sig själva. När de väl landat blir det väldigt tydligt att de har ett stort behov av återhämtning. Det är först då som de kan uppleva platsen och se detaljerna.

Deltagarna berättade hur naturen kunde möta deras känslor utan ord. I början av rehabiliteringen, liksom efter behandlingar och kreativa aktiviteter som rörde upp starka känslor, sökte de flesta sig till skogsträdgården och andra mer vilda, ostrukturerade platser. Där gällde naturens ordning och de behövde inte ta ansvar för den. De kunde gråta, slänga stenar i marken, krama träd eller lägga sig i gräset och låta sig omfamnas av marken. Naturen hjälper dem att vara här och nu. Den väcker också lust och glädje. De kan gå runt och titta, lukta och smaka eller lyssna på regnet som slår mot växthustaket. Men för många störs upplevelsen om man går med någon annan. Behovet av att vara ensam är väldigt stort.

Köksträdgården med sina raka rader uppfattas däremot som kravfylld. Detsamma gäller för välkomstträdgården som är en social mötesplats med tydliga rabatter och former. En förklaring är att många av dem som kommer till rehabiliteringen är väldigt snabba med att se vad som behöver göras och anpassa sig till andra människors behov. Därför är det väldigt viktigt att det finns en trädgårdsmästare som tar hand om trädgården.

Foto: Anna María PálsdóttirI en rehabiliteringsträdgård bör det också finnas sittplatser som lockar till att stanna upp på olika ställen i trädgården. Stockar eller stenar fungerar bra men de ska ligga en bit ifrån gångstigarna så att det är möjligt att undvika ögonkontakt med förbipasserande. Väggar och tak i form av häckar eller buskage som ramar in, skyddar mot insyn och förhindrar att andra kan passera precis bakom ryggen är nödvändigt, liksom ”flyktvägar” från dessa platser om man vill dra sig undan.

De ursprungliga teorierna om att dämpade färger och mjuka former är lugnande har visat sig stämma bra. Detta är speciellt viktigt i början av rehabiliteringen.

Längre fram i processen klarar de flesta starkare färger och då är det bra att det finns områden med färgglada blommor som tulpaner och dahlior, säger Anna María. De kan gå dit och frossa och känna att de är värda all den glädjen.

Nästa steg i forskningsprocessen är att gå in ännu mer i detaljerna kring trädgårdens design. Men innan dess hoppas Anna María att hennes forskning ska bidra till nya perspektiv på det offentliga rummet.

Tyvärr är inte parkmiljön särskilt väl anpassad till de här människornas behov. De som designar parkerna tänker på säkerheten i första hand. Det ska vara öppet så att alla ser allt men det behövs också reträttplatser, platser där vi kan se ut men inte synas, inte bara de här sociala mötesplatserna som parkerna ofta är.

För Anna María har alla dessa möten med människor i rehabilitering ökat hennes förståelse för att det är väldigt lätt att bränna ut sig i dagens samhälle. Det har varit en viktig påminnelse om att välja bort en del av alla vardagens aktiviteter, att ge sig själv plats för ingenting och sina barn möjlighet till fri lek. Hon har också fascinerats av hur intimt och kraftfullt mötet mellan människan och naturen kan vara.

När jag läst in mig på det här området har det ofta handlat mycket om att göra, mer om aktiviteterna i trädgården och naturen, än om känna. I det här konceptet är närvaron det viktiga. Det är häftigt att se hur naturen blir ett stöd för välmående - och att det sker utan ord.

Foto: Anna María Pálsdóttir

Publicerad i Hemträdgården 1/2015

Extra information