En gröngödslingsgröda är en gröda som odlas med målet att tillföra kväve och förbättra jorden. I en grönsaksodling är det vanligast med ettåriga blandningar av klöver och gräs. I odlingar med fleråriga växter som träd och buskar är de perenna gröngödslingsblandningarna däremot mer intressanta.

Baljväxterna är de viktigaste gröngödslingsgrödorna. De fixerar luftens kväve genom en symbios mellan växten och en sorts marklevande bakterier av släktet Rhizobium. Bakterierna lever i knölar på rötterna. Om man gräver upp dem och lyckas skära rotknölarna mitt itu så ska de vara röda inuti. Då vet man att kvävefixeringen fungerar som den ska.

Oftast odlas baljväxter i kombination med gräs och andra blommande växter för att nå flera effekter med gröngödslingen. Gräset är viktigt eftersom det binder en del av det kväve som baljväxterna fixerar och för att det ger mer organiskt material som så småningom kan brukas ner i marken och bidra med näring på längre sikt. Vilka blandningar man bör välja beror bland annat på jordarten, pH-värdet i jorden, om jorden behöver luckras eller inte och vilka eventuella ogräsproblem man har. För den som föredrar det vackra och inte vill kompromissa alltför mycket med allt det andra är blodklöver och vicker bra kvävefixerare. Svansfjädergräs är ett prydnadsgräs som kan samodlas med dessa.

Organiskt material gynnar markens mikroliv. Det gör i sin tur att frigörelsen av växtnäringsämnen från markens mineraler ökar. Markorganismerna utsöndrar också slemämnen som hjälper till att bygga upp jordens struktur. Om jorden är väldigt kompakt och behöver luckras bör man ändå välja gröngödslingsgrödor med djupa och kraftiga rotsystem. Gul sötväppling är en bra strukurförbättrare på jordar med pH-värden över 6. Ett djupt rotsystem har också fördelen att det transporterar näring från djupa till ytliga jordlager.

Till gröngödslinsgrödorna hör även snabbväxande grödor som sås in efter en tidig skörd av till exempel lök eller sallad. Honungsört, rajgräs och oljerättika är några exempel på sådana grödor. De kan inte fixera luftens kväve men de tar upp det kväve som finns i marken och minskar på så vis risken för utlakning. När växtresterna bryts ner frigörs kvävet och blir tillgängligt för kommande års grödor. Honungörten, eller honungsfacelia som den också kallas, lockar dessutom till sig pollinerande insekter.

En bra gröngödslingsgröda kan till stor del försörja en efterföljande näringskrävande gröda som vitkål med kväve men det räcker oftast inte hela vägen. Det beror förstås på jordarten, mullhalten och hur jorden brukats de senaste åren, men för att få en bra skörd behöver man oftast komplettera med urin, välbrunnen stallgödsel eller kompost.

Ettåriga klöver- och vickersorter ger en stor kväveleverans relativt snabbt efter att de brukats ner. Fleråriga sorter innehåller ofta mer grovt material. Nedbrytningen tar då längre tid och näringen frigörs långsammare. Bönor och ärtor kan i regel bara försörja sig själva med kväve och lämnar alltså inget överskott till nästkommande gröda.

Ogräs

Rätt hanterad kan gröngödslingen bli en del av ogräsbekämpningen. Om man har stora problem från början och inte tänker sig för är risken istället att problemen blir ännu större. Det är framförallt kvickroten som kan ställa till det. Den kan vara svår att skilja från de gräs man sått in och det är svårt att rensa bort kvickroten i växande gröngödsling utan att samtidigt förstöra gröngödslingsgrödorna. Andra rotogräs som till exempel tistel är lättare att rensa för hand. Den kan också bekämpas genom att slå av hela gröngödslingsgrödan minst två gånger under säsongen. Men alla gröngödslingsväxter tål inte att slås av så det gäller det att välja rätt sort.

Slå eller inte slå?

Blodklöver, luddvicker och gul sötväppling är några sorter som är känsliga för avslagning. Dessa kan slås av tidigt på säsongen om det är nödvändigt för att bekämpa fröogräs. Andra sorter som perserklöver, rödklöver, lucern och fodervicker tål däremot många avslagningar. Om gräset får ligga kvar blir kväveleveransen till nästkommande gröda som störst. Är man istället ute efter maximera tillförseln av kväve till hela odlingen ska gröngödslingen slås av och skörden användas som täckmaterial i andra grödor. Detta eftersom kvävefixeringen minskar om gröngödslingsgrödan gödslas, oavsett om det är med grönmassa eller något annat gödselmedel. Avslagningen gör också att det produceras mer färskt, lättnedbrytbart organiskt material vilket gör att växtnäringen blir tillgänglig snabbare än om gröngödslingen fått stå hela säsongen.

Sådd

Det enklaste sättet att så gröngödslingen är att bredså genom att kasta ut fröna i en tjusig båge så att de sprids jämnt över den yta om ska sås. För att de ska komma ner en bit och få kontakt med jorden och fukten under ytan behöver de krattas eller på annat sätt myllas ner. Har man möjlighet att vattna så ger man gröngödslingen bättre förutsättningar att hävda sig gentemot de rotogräs som ligger beredda under jordytan.

Skörd och nedbrukning

Den skördade gröngödslingen är utmärkt som täckmaterial i odlingarna. Den som av någon anledning inte vill täcka sina odlingar kan kompostera gräset och får på så vis en utmärkt grund till en egen plantjord.

På en lätt jord bör gröngödslingen brukas ner på våren, speciellt om den är ettårig och har slagits av några gånger under säsongen. Risken är annars att kvävet lakas ut under vinterhalvåret. På tunga lerjordar är det oftast lättare att få till en bra såbädd på våren om man gräver på hösten. Risken för utlakning är mindre men vänta gärna med att gräva tills snön och tjälen står för dörren.

Att bygga jord

Ettåriga odlingskulturer tär i allmänhet på markens mullförråd. Om jorden innehåller lite mull finns det all anledning att försöka förbättra situationen. En flerårig gröngödsling är då bättre än ettårig eftersom den bygger upp mycket rotmassa och förvedat material. Har man tillgång till kompost, halm eller stallgödsel fungerar det förstås också bra. Den som haft turen att börja med en mullrik jord kan bara tacka och ta emot.

 

Strukturförbättrare Sötväppling, blålusern, lupin och åkerböna

Snabbväxande kvävefixerare Fodervicker, perserklöver

Fånggrödor att så efter skörd Höstraps, senap och oljerättika och honungsört. Råg och rajgräs. Men undvik kålsläktet (raps, senap och oljerättika) i växtföljder med kål.

 

 

 

Extra information