De flesta av oss odlar morötterna för sig, kålen för sig och bönorna för sig. Oftast för att det är enklast så, i arbetet med sådd, rensning och skörd. Att samodla innebär att odla flera grödor tillsammans under samma säsong. Det kan göras på flera sätt och av många anledningar. Än så länge finns relativt få vetenskapliga försök att luta sig mot men den som förstår grunderna har större chans att lyckas med sina egna experiment.

Kajsa Norén är trädgårdsingenjör och skrev sin kandidatuppsats om just samodling. Nu jobbar hon på en plantskola och drömmer om ett eget grönsaksland där hon kan testa sina idéer. Hon har inspirerats av forskarna på Lantbruksuniversitetet i Alnarp men konstaterar också att samodlingen tycks ha varit vanligare förr.

– Samodling är inget nytt. Det är vanligare länder med varmare klimat men förekommer även här.

Kombinationen morot och gul lök är ett gammalt husmorsknep. Den ansågs minska angreppen av morotsfluga och lökfluga.

Men just den kombinationen fungerar inte, om man ska tro de senaste årens forskning. Mattlusern tillsammans med morot har däremot visat sig fungera mot just morotsflugan. Lusernen fixerar dessutom kväve som kommer efterföljande gröda till godo och eftersom den etablerar sig snabbt konkurrerar den bra med ogräset. För att inte lusernen ska konkurrera med morötterna bör den sås in två till fyra veckor senare än morötterna.

Samodling kan sägas vara ett litet steg mot ett mer naturligt system där flera arter växer tillsammans. Stora ytor med samma gröda (monokulturer) är mer sårbara för insekter och andra skadegörare som livnär sig på just den grödan. Ju mer vi blandar grödorna desto större blir den biologiska mångfalden som är grunden för ett motståndskraftigt ekosystem och större odlingsssäkerhet. Samodling är också en möjlighet att utnyttja odlingsytan mer effektivt, till exempel genom att kombinera grödor med olika djupa rotsystem, olika näringsbehov och olika tillväxttakt.

Odlingen kan utformas på olika sätt. När grödorna odlas utan ett tydligt radsystem kallas det blandad samodling. Radsamodling innebär att arterna skiljs åt i rader och bandsamodling att arterna odlas i flera rader jämte varandra. Reläsamodling heter det då arterna endast odlas tillsammans under en del av växtsäsongen.

Ett vanligt exempel på blandad samodling i trädgårdslandet är gröngödslingen som ofta består av flera olika arter av gräs, klöver och andra örter. Att lägga en bondböna mellan varje potatis är ett annat, gammalt exempel. Bondbönorna mår bra av att kupas och det ökade plantavståndet mellan potatisarna tillsammans med bondbönsbarriären kan antas minska angreppen av potatisbladmögel. Men kom ihåg att välja en potatissort som skördas samtidigt eller senare än bondbönorna!

Ett exempel på reläsamodling är odling av snabbväxande grödor mellan mer långsamväxande grödor, som till exempel spenat mellan rödbetor eller rädisor mellan kål. Just de här exemplen, med växter från samma familjer, gör det också enklare att upprätthålla växtföljden. Samodlingen löser ju inte problem med växtföljdssjukdomar som till exempel klumprotsjuka på kål eller ärtrotröta.

Samodling kan också användas för att konkurrera med ogräs, berättar Kajsa.

– Även om målet i första hand är att öka skördeutbytet så kan effekten också bli mindre ogräs eftersom ytterligare en art kommer och konkurrerar med ogräset.

Odling av marktäckande grödor som till exempel subklöver eller vitklöver är ett exempel på det. Klövern bidrar med kväve till nästkommande gröda men konkurrerar också om vatten och näring vilket kan påverka skörden negativt. Det är därför viktigt att förstå hur samodlingsgrödan och huvudgrödan konkurrerar med varandra. Det är också viktigt att tänka på att näringsbehovet kan öka. Tar man en större total skörd måste man i allmänhet också tillföra mer gödsel.

Ett vanligt argument för samodling är att de olika grödorna utnyttjar den näring som finns i marken på ett mer effektivt sätt. I en traditionell växtföljd får vi en liknande effekt under en flerårsperiod men vid samodling beror näringsupptaget även på vilka växter som odlas tillsammans. Grödorna samverkar med mikrolivet i jorden och med varandra. Det är ett intrikat samspel som vi ännu vet ganska lite om.

Ett flera tusen år gammalt, känt exempel på samodling från nord- och mellanamerika är det som kallas tre systrar – storasyster majs, mellansyster böna och lillasyster squash. På SLU i Alnarp har man provat det här i några år. Helena Karlen är ansvarig för odlingarna där.

– Vi odlar en lågväxande sorts störböna som får klättra på majs i varannan rad, varvat med squash i varannan rad. Majsen kräver mycket kväve från jorden medan bönorna kan försörja sig via kvävefixeringen. Squashen fungerar som marktäckare och minskar på så vis avdunstningen och ogräsförekomsten.

Erfarenheterna är positiva men någon forskning på den faktiska påverkan på skörden har de inte gjort. Generellt finns det väldigt lite forskning på samodling av trädgårdsgrödor. En förklaring är att det inte är särskilt vanligt bland yrkesodlare. Det är också svårt att göra enkla, generaliserbara försök som beskriver de komplexa samband som samodlingen bygger på. Det som fungerar bra på en plats, i en viss jord, i ett visst klimat, fungerar kanske inte alls i ett annat sammanhang med andra förutsättningar.

I hemträdgården har vi oftast inte så mycket att förlora. Möjligheterna till egna husmorsförsök är oändliga. Och är det något Kajsa vill uppmana oss till så är det just detta.

– Men börja inte med att leta efter den perfekta lösningen. Börja experimentera och se vad som händer!

 

Här kan du ladda ner Kajsas uppsats.

_______________________________________________________________________________________________________________

Publicerad i Koloniträdgårdsförbundets tidning. Bli medlem så får du tidningen, tillgång till rådgivning och en massa annat.

Extra information