Vi säger att vi odlar ekologiskt i Matparken. Man kan fråga sig vad det innebär, egentligen. De flesta tänker kanske att det är en odling utan konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel. Det är också någon slags miniminivå i Matparken. Men ekologisk odling är givetvis mycket mer. När det som så småningom skulle bli ekologisk odling, certifierad enligt KRAV’s alla regler, startade på 1980-talet, kallades det alternativ odling. Då, liksom nu, fanns förstås en vision om en hållbar livsmedelsproduktion. En vision om ett lantbruk i samklang med naturen, ett lantbruk som inte tär på jordens resurser som t.ex. olja och fosfor och som dessutom bidrar till den biologiska mångfalden. Reglerna som från början var ganska få har blivit allt fler och mer komplicerade med åren. Varje paragraf är resultatet av en kompromiss mellan visionen och verkligheten.

Det är uppenbart att dagens ekologiska lantbruk är långt ifrån sin vision. Men det beror förmodligen mer på samhället (politiken och ekonomin) än på odlarna själva. Visst finns det de som lägger ribban lite högre, som använder mindre diesel, har mer varierade växtföljder, odlar fler grödor, sprider gödseln i precis rätt mängd vid rätt tidpunkt och gör allt vad de kan för att förebygga växtsjukdomar och skadegörare men ingen, som har sitt lantbruk som enda inkomstkälla, kan leva upp till idealet.

De som har de mest hållbara odlingssystemen har nog ofta inkomster från andra håll. Kanske ett café på gården, kursverksamhet, konstutställningar, lönejobb eller konsultverksamhet. Allt beroende på vem man är, vad man tror på och är intresserad av. Man kan förstås, liksom några av mina vänner, skaffa en gård och själv göra så mycket som möjligt av det man behöver för sin överlevnad. Gillar man odling och längtar efter en ko så kommer man en bit på vägen. Ibland längtar jag dit. Kanske vill jag byta med dem? Kanske inte. Alla kan och vill förstås inte leva så men det skulle nog inte skada om fler gjorde det – flyttade ut på landet och levde mer av det som gick att producera där.

Men vi som odlar i Matparken bor ju i stan. Vi behöver inte odla ett överskott för att kunna betala hyran och allt annat vi behöver för vår överlevnad. Det skulle kunna vara de perfekta förutsättningarna för att skapa det mest hållbara odlingssystemet. Diskussionen återkommer med jämna mellanrum. Vi borde inte använda traktorn för att plöja och vi borde minska behovet av bevattning genom att täckodla mer eller bygga upp system för droppbevattning. Vi skulle kunna odla mer perenna växter, producera vår egen gödsel genom att bygga ett urinsorterande dass och återföra allt vårt matavfall till jorden. Att odla eget frö vore också bra. Men hållbarhet handlar förstås inte bara om själva odlingarna. Om inte samarbetet fungerar så spelar det ingen roll hur ”ekologiska” våra odlingar är. Om inte barnen vars föräldrar odlar i Matparken tycker att det är kul att vara där kommer föräldrarna kanske också att tröttna. Om vi inte tar oss tid att bemöta förbipasserande, nyfikna, boende i närområdet med öppenhet och respekt bidrar vi knappast till ett hållbart samhälle.

Jag tror att vi alla i någon mån slits mellan allt detta, om inte i Matparken, så i livet i övrigt. Om vi lägger vår tid på att bygga en jordkällare, dricker kaffe med en vän eller gräver istället för att plöja, så måste vi kanske handla mer av våra grönsaker i affären eller göra någon annan kompromiss i våra liv. Åtminstone den här säsongen. För vi har inte all tid i världen. Inte nu.

Hur mycket vi än försöker leva det hållbara livet så fallerar det någonstans. Varken världen eller vi själva lever upp till våra ideal. För mig är det inte särskilt viktigt vilket bevattningssystem vi har, om vi plöjer med traktor eller inte, om vi prioriterar att bygga en kompost eller en gunga som vi kan svinga oss i mellan arbetspassen. Vi har alla olika intressen och prioriterar olika saker i vår gemensamma strävan att göra världen och Matparken till en lite vackrare plats. Genom att experimentera med olika lösningar lär vi oss mer. Det viktiga är nog att det finns en riktning och en levande diskussion där ambitionen är att hålla alla dessa perspektiv på hållbarhet i luften samtidigt.

Det är också en balansgång mellan förverkligandet av de egna idéerna och omsorgen om det gemensamma, det vi har att vinna på att samarbeta. Det är verkligen inte enkelt men samarbetet är kanske det mest radikala vi kan ägna oss åt i vårt samhälle just nu. Det är varken nytt eller exotiskt. Ibland är det tråkigt och omständligt, ibland det mest meningsfulla som mitt liv kan fyllas med.

Bild

 

Extra information