Deprecated: Array and string offset access syntax with curly braces is deprecated in /customers/1/9/b/ylvaandersson.se/httpd.www/libraries/src/Filesystem/Path.php on line 148 Deprecated: Array and string offset access syntax with curly braces is deprecated in /customers/1/9/b/ylvaandersson.se/httpd.www/libraries/src/Filesystem/Path.php on line 151 Deprecated: Array and string offset access syntax with curly braces is deprecated in /customers/1/9/b/ylvaandersson.se/httpd.www/libraries/src/Filesystem/Path.php on line 154 Deprecated: Array and string offset access syntax with curly braces is deprecated in /customers/1/9/b/ylvaandersson.se/httpd.www/libraries/src/User/UserHelper.php on line 636 Ylva Andersson - Artiklar
Deprecated: Cannot use "parent" when current class scope has no parent in /customers/1/9/b/ylvaandersson.se/httpd.www/administrator/components/com_fields/helpers/fields.php on line 608

Användningen av biokol har blivit allt vanligare det senaste decenniet. De stora mängderna går till skelettjordar för trädplantering intill vägar och andra hårdgjorda ytor men det har också blivit alltmer populärt bland hemträdgårdsodlare. Syftet är att förbättra jordens struktur och vattenhållande förmåga samtidigt som man motverkar klimatförändringarna genom att kolet långtidslagras i jorden. Men var och hur ska kolet användas för bästa resultat? Var kommer kolet ifrån och finns det risk att det innehåller oönskade ämnen?

En av dem som jobbar länge med frågan i Sverige är Mattias Gustafsson på företaget EcoTopic. Den här kvällen i slutet av augusti håller han ett studiebesök för Storstockholms koloniförening på Stockholm Vatten och Avfalls anläggning i Högdalen. Ett 40-tal nyfikna besökare är på plats för att få veta mer om hur biokolen tillverkas och hur man använder den på bästa sätt. Mattias börjar med att berätta om biokolens egenskaper.

– Biokolen fungerar som en tvättsvamp med en stor aktiv yta som suger åt sig näring som växterna sedan kan ta upp med hjälp av svampar och bakterier, förklarar han. I ett gram biokol finns ca 200 kvadratmeter yta som mikroorganismerna kan leva på.

Även växtnäringsämnen binder till biokol, precis som till annat organiskt kol som finns i marken. En vanlig liknelse är att biokolet fungerar som ett batteri som kan laddas med näring som växterna sedan kan ta upp allteftersom det behövs. Biokolen i sig tillför ingen näring till jorden men eftersom den kan hålla näring minskar risken för läckage.

Flera kommersiella aktörer har fått upp ögonen för biokol och säljer den i konsumentförpackning. Rölunda, Hasselfors, Skogens grillkol och Varuhuset ETC har alla sin variant av biokol. Vid anläggningen i Högdalen i Stockholm är det fritt fram för stockholmarna att hämta 10 liter per år för att testa i den egna trädgården. En del av den kol som finns att köpa är gödslad medan annan kol säljs ogödslad. Eftersom en av kolens funktioner är att binda näring är risken att det ogödslade, eller oladdade, kolet binder till sig den näring som finns i jorden och alltså konkurrerar med växterna. Om man använder oladdad kol bör man antingen ladda den eller använda kolen i kombination med någon form gödsel. För den som vill ladda sin biokol själv är den egna urinen kanske det enklaste sättet men det går även bra med kompost, stallgödsel eller någon form av gödselvatten t.ex. på nässlor. Det finns inte något exakt svar på hur länge blandningarna ska stå eller hur mycket gödsel man bör använda men det tar längre tid med fasta gödselslag än flytande. Rölundas biokol är laddad med hönsgödsel och kompost medan Hasselfors säljer en ogödslad variant. Skogens grillkol har både oladdad kol och två olika gödslade varianter, en med hönsgödsel och en ny variant med stenmjöl, alger och aktiva mikrober och ETC gödslar med sin egenproducerade fermenterade näringslösning. Näringsinnehållet i den fermenterade näringslösningen är väldigt låg, åtminstone om man ser till innehållet av kväve, fosfor och kalium, och det är en relativt liten mängd som tillsätts. Frågan är om det verkligen räcker till eller om kolet riskerar att konkurrera om kvävet den första tiden.

En vanlig fråga den här kvällen i Högdalen är hur mycket biokol man ska använda. Mattias rekommendation är 0,5-1 kg biokol per kvadratmeter. Den lilla säcken på 10 liter som stockholmarna kan hämta här räcker med andra ord bara för att testa på en liten av av odlingslotten.

– Kolen ska grävas ner en bit i marken, förklarar Mattias. Vid plantering av träd och buskar kan man lägga kolet i botten eller blanda det med jorden. Vid sådd av grönsaker kan man lägga kolet i botten av såraden.

Det finns inte särskilt mycket forskning vad gäller biokolens effekt på skördarna här i Sverige. En relativt ny studie på spannmål i sandjord tyder på att biokolen hade en liten effekt på skörden under förutsättning att man också gödslar i samband med tillförseln. Effekten är troligen betydligt mindre på lerjordar som generellt är mer näringsrika och även håller näring bättre. Mattias menar att det kan ta några år innan man märker av effekten.

– Jag har varit hos odlare som har haft en väldigt bra jord som utgångspunkt och ändå tycker sig få positiva effekter.

Den stora skillnaden mellan biokol och tillförsel av annat organiskt material såsom löv, kompost, gödsel, spån etc. är att biokolens halveringstid är betydligt längre, upp emot 1000 år, och att den därför fungerar som en kolsänka på lång sikt.

Enligt forskning ledd av KTH och SLU har försök med biokol i Kenya visat sig ha en väldigt positiv effekt på skörden, både med och utan gödsel. Förklaringen är förmodligen väldigt utarmade jordar och låga skördenivåer till att börja med. Om biokol är ett hållbart sätt att använda grenar, kvistar eller annan träråvara här i Sverige är inte en alldeles enkel fråga. Cecilia Sundberg, KTH, är en av dem som forskar på saken.

– Det är alltid mer komplicerat än vad man tror, säger Cecilia. Som det ser ut idag finns det alternativa användningsområden för den här träråvaran som till exempel uppvärmning eller biodrivmedel. Om den träråvaran ersätter fossila bränslen kan det vara ett bättre alternativ.

I Högdalen produceras kolen av grenar och kvistar från stockholmarnas trädgårdar, ett råmaterial som inte tycks ha så många andra användningsområden i nuläget. Eftersom kvalitén varierar mycket över året är de vanliga förbränningsanläggningarna inte särskilt intresserade av att ta emot det. På det här sättet har Stockholms stad löst ett avfallsproblem samtidigt som kolen kommer till användning i den egna verksamheten.

För den som har möjlighet att ta vara på sitt trädgårdsavfall själv ligger det förmodligen närmare till hands att flisa det och använda flisen direkt. På så vis tar man även vara på kvävet som tyvärr går förlorat vid kolningen.

Trädgårdsavfallet som kommer till anläggningen i Högdalen flisas till bitar på ungefär 30 mm innan det går in i den moderna kolmilan där det hettas upp i en syrefri miljö. Det krävs en del gasol för att starta upp processen men när materialet kommit upp i 300 grader sköter processen sig själv. Maxtemperaturen under kolningen är ca 700 grader och den värme som bildas går ut på fjärrvärmenätet. 1300 ton trädgårdsavfall per år räcker till att värma 80 lägenheter.

Generellt är det stora skillnader på biokol och biokol beroende på ingående material och hur processen går till. Vid förkolningen bildas även aska, gas och olja och ju mer av dessa som kommer till användning desto bättre. Vid anläggningen i Högdalen utvinner man bara värme medan oljan och gasen eldas upp.

Det är inte alldeles enkelt att veta vad som är bra eller mindre bra biokol. De flesta tillverkare har visserligen någon form av analyser men som amatör är det inte alldeles enkelt att förstå vad siffrorna betyder. Den certifiering som finns och som man kan hålla utkik efter som konsument är European Biochar Certificate, EBC. Där ställs krav på allt ifrån ingångsmaterial till hur själva processen genomförs och innehållet av såväl näringsämnen som oönskade ämnen som t.ex. tungmetaller och polyaromatiska kolväten (PAH). Den stora delen av den kol som används i Sverige idag är importerad. Det gäller även den kol som säljs i påsar till konsument. Kolen från Skogens i Kilafors kommer från Polen, Hasselfors köper sin kol från Skogens, Rölunda från Carbofex i Finland och ETC gör sin egen biokol. Rölunda är den enda av tillverkarna som använder certifierad kol. Anläggningen i Högdalen är inte certifierad men klarar kraven med marginal, enligt Mattias. Skogens i Kilafors säljer framförallt grillkol. Biokolen kan sägas vara en restprodukt från grillkolstillverkningen. De kolbitar som inte är tillräckligt stora för att säljas som grillkol pressas till briketter eller säljs som biokol. De gör en egen analys av biokolen. Den klarar de gränsvärden för tungmetaller som certifieringssystemet för biokol satt upp utom för zink där man ligger nästan tre gånger högre än gränsvärdet. Zink är i sig inte farligt men för höga värden kan vara skadligt för människor och miljö. Effekten beror givetvis på hur mycket biokol man använder men också jordens ursprungliga innehåll av zink, jordart, pH m.m.

Att köpa importerad biokol för att använda i den egna trädgården kan tyckas tveksamt men Mattias hoppas att den ökade efterfrågan så småningom kommer att leda till en mer lokal produktion.

– Marknaden för svensk biokol är än så länge alltför osäker för att de kommersiella aktörerna ska våga investera. En lösning skulle kunna vara att kommunerna börjar ställa krav på svenskproducerad kol i sina upphandlingar.

Det är svårt att uppskatta hur stor importen är idag men det är framförallt användningen i stadsmiljö som ökar. Grov makadam blandas med gödslad biokol vilket skapar en växtbädd som är betydligt mer stabil än vanlig anläggningsjord. Den sjunker inte ihop varken på grund av belastning eller för att det organiska materialet bryts ner.

Förutom anläggningarna i Högdalen och på ETC finns ett par lantbrukare som investerat i anläggningar för att göra biokol. Alla dessa får nog räknas som pilotprojekt som i första hand drivs av experimentlusta och framtidsförhoppningar om miljö- och klimatnytta. Var och hur biokol kommer att användas i framtiden är fortfarande en öppen fråga.

 

Rölunda

Tillverkare: Carbofex, Finland

Certifierad: Ja, enligt EBC

Kolhalt: ca 90-95 %

Näringsinnehåll: 50 % hönsgödsel och kompost, 50 % biokol

Ca pris: 3 kr per liter

Skogens i Kilafors

Tillverkare: Import från Polen

Certifierad: Nej, grillkol kan inte certifieras.

Kolhalt: 85-90 %

Näringsinnehåll: Finns både laddad och oladdad. Den laddade finns i två varianter, en med hönsgödsel (60 % kol och 40 % hönsgödsel) och en ny variant på gång med stenmjöl, alger och aktiva mikrober.

Pris laddad kol: ca 10 kr per liter

Pris oladdad kol: ca 7,50 kr per liter

Hasselfors

Tillverkare: köper in från Skogens i Kilafors

Certifierad: Nej

Näringsinnehåll: ingen tillsatt gödsel

Ca pris: 20 kr per liter

ETC Biokol

Tillverkare: egen anläggning

Näringsinnehåll: laddad med fermenterad näring

Analys: Nej, på gång. Troligtvis i år.

Certifierad? Nej.

Näringsinnehåll: laddad med fermenterad näring

Ca pris: 8-46 kr per liter (beroende på förpackningens storlek)

Näringsinnehållet av kväve, fosfor och kalium i den fermenterade näringslösningen är 9 g kväve, 1 g fosfor och 0,4 g kalium per liter. Innan den blandas med biokolen spädes den till en lösning bestående av 60 % vatten och 40 % näringslösning. Ungefär en liter av den lösningen används för att ladda 10 liter biokol.

Ett trädgårdsland kräver regelbunden bevattning för att ge ett bra resultat, både vad gäller storleken och kvalitén på skörden. Hur mycket och hur ofta man bör vattna beror framförallt på jorden och nederbörden det enskilda året. Generellt handlar det om 100-200 mm bevattning utöver den normala nederbörden under en odlingssäsong. En odlingsyta på 100 kvadratmeter behöver alltså 10-20 kubikmeter vatten under ett år.

Behovet av bevattning är oftast som störst på våren och försommaren. För den som vill ha en enkel tumregel brukar man säga att man bör vattna 25-30 mm, eller 2-3 vattenkannor per kvadratmeter, ungefär en gång i veckan på en lerjord. På lättare jordar som till exempel sandjordar, som inte håller vatten lika bra, bör man vattna lite mindre, ca 15-20 mm och lite oftare. Tidigare på säsongen, precis efter sådd och plantering, är behovet betydligt mindre. Då kan det räcka med 10-15 mm.

Bakgrunden till den här generella rekommendationen är jordens förmåga att hålla vatten kombinerat med aktuell nederbörd och avdunstning. En jord består av mineralpartiklar, organiskt material – levande och dött, och porer eller hålrum däremellan. När jorden är helt vattenmättad är alla porer helt fyllda med vatten. I en väldränerad jord händer det här ofta någon gång på våren, i samband med snösmältning, och kanske någon gång framåt hösten om det regnar mycket. När snön har smält bort eller regnet slutat falla rinner en del av vattnet, genom markens större porer eller sprickor, ut i närmaste diken eller dräneringsrör.

En del av vattnet i de mindre porerna hålls kvar genom det som kallas kapillärkraft. Den mängd vatten som en jord kan hålla på det här sättet kallas för fältkapacitet. Det mesta av det här vattnet kan tas upp av växterna men en mindre del är så hårt bundet vid jordpartiklarna att växterna inte klarar av att ta upp det. Ju torrare jorden är desto mer energi krävs för att växterna ska kunna ta upp det vatten som finns. För växterna är det ideala därför att jorden alltid innehåller vatten motsvarande dess fältkapacitet. Det är däremot både opraktiskt och olämpligt att vattna varje dag. En tumregel är därför att börja vattna när 50 % av fältkapaciteten är förbrukad. Då behöver växterna inte kämpa alltför hårt för att få upp det vatten som finns.

När man vattnar bör man ersätta det vatten som har avdunstat eller tagits upp av växten men man bör inte vattna mer än vad jorden kan hålla. Överskottsvattnet går förlorat, ut i dräneringen, och risken är stor att en del av växtnäringen följer med. Om istället vattnar för lite för ofta kommer avdunstningen från den bara jordytan att öka betydligt. Avdunstningen minskar nämligen betydligt när ytan torkat upp, även om det fortfarande är fuktigt längre ner.

Det spelar däremot inte särskilt stor roll vilken tid på dygnet man vattnar eftersom avdunstningen totalt sett blir ungefär densamma. Det tar bara lite längre tid innan ytskiktet torkar ut om man vattnar på kvällen än en solig dag. Avdunstningen från själva spridningen, det vill säga den tid när vattnet är i luften, är lite större när det är varmt och blåsigt än när det är svalt och vindstilla men oftast inte mer än 10 % en högsommardag.

Om man använder någon form av marktäckning minskar avdunstningen något, speciellt i början av säsongen när plantorna är små. När plantorna vuxit till sig avdunstar den större delen av vattnet däremot via plantornas transpiration (andning) och inte från markytan vilket gör att marktäckningens betydelse minskar ur bevattningssynpunkt.

Tumregeln om 30 mm på en lerjord var 6-9 dag bygger på en genomsnittlig, antagen avdunstning och nederbörd under växtsäsongen. Avdunstningen är 3,5-6 mm per dag beroende på hur varmt och blåsigt det är. En vanlig regnmätare är den enklaste sättet att mäta nederbörden på den egna platsen. På SMHI kan man hitta statistik över den genomsnittliga nederbörden på olika platser i landet. I Uppsala regnar det till exempel i genomsnitt 30 mm i maj månad. Om vi antar att avdunstningen är 4 mm per dag så blir det 124 mm avdunstning under 31 dagar och alltså 94 mm önskad bevattning. Det ger ca 25 mm i veckan i genomsnittligt bevattningsbehov.

Ett normalt år kan man få en helt okej grönsaksskörd utan att vattna. Den blir förstås mindre och många grödor blir känsligare för angrepp av olika slag om de är försvagade på grund av torka. Ibland gör vi kanske misstaget att skylla på de besvärliga skadegörarna när vi i själva verket har misslyckats med att tillfredsställa ett av växternas mest grundläggande behov. Vattnet är dessutom en förutsättning för omsättningen av det organiska materialet i jord och gödsel som i sin tur bidrar med kväve till växterna.

Ojämn vattentillgång kan också vara en anledning till andra problem som till exempel ojämn uppkomst vid sådd, att morötter spricker vid ett kraftigt regn efter en lång torrperiod eller beska gurkor och sallader. Växter med grunda rötter som till exempel sallad och lök är av naturliga skäl mer känsliga för torka än djuprotade växter som kan ta upp vatten från en större jordvolym.

Har man begränsad tillgång till vatten är sådd, uppkomst och plantering de mest kritiska tillfällena. Genom att vattna i raden före sådden som sedan täcks med jord minimeras vattenbehovet samtidigt som man undviker att vattna ogräsfrön och rötter mellan raderna. Samma strategi kan användas vid plantering.

Olika bevattningssystem

På marknaden finns många olika typer av spridare med olika spridningsbild och kastlängd. Det är lättare att få en jämn spridning med en rektangulär än en cirkulär spridningsyta eftersom behovet av överlappning blir mindre. Mest effektivt är förstås droppbevattning men det är också en större investering.

För att verkligen veta hur mycket vatten spridaren ger vid ett visst tryck är det nödvändigt att göra en egen mätning. Det kan man göra genom att ställa ut ett antal regnmätare på olika ställen i spridningsområdet. Man behöver dessutom veta hur mycket kranen är öppnad och göra någon form av markering vid önskat tryck, alternativt sätta på en ventil som reglerar trycket ut från kranen. Sen är det bara att räkna ut hur länge spridaren behöver stå på för den önskade givan.

Samla och lagra regnvatten

För att utnyttja resurserna så bra som möjligt gäller det att både spara och samla vatten. Det enklaste sättet att samla vatten, om man bor i villa, är att leda vattnet från hustaket via stuprören till någon form av större tunnor. Ett lock på minskar risken för föroreningar som till exempel fågelskit. Är tunnorna öppna bör man undvika att vattna direkt på plantorna.

Den genomsnittliga årsnederbörden är 500-700 mm vilket innebär att det är fullt möjligt att samla ihop husbehovet på det egna hustaket, om man nu bor i villa. En liten villa på 50 kvadrat skulle ge 30 kubik på ett år om man kunde samla ihop allt det. Problemet är förvaringen. Några tunnor vid stuprören räcker inte särskilt långt.

Om man istället räknar på nederbörden under själva odlingsperioden när man tömmer tunnorna allteftersom, från mitten av april till och med juli, så blir det omkring åtta kubik regnvatten på 50 kvadratmeter tak. Ungefär hälften av det regnet kommer tyvärr i juli och behovet av vatten är generellt sett, ungefär lika stort under hela den här tiden och som mest kritiskt vid sådd och plantering. Men det är, hur som helst, ett bra komplement och en relativt enkel möjlighet väl värd att utnyttja.

Frostbevattning

Frostnätter tidig eller sen sommar är inte alls ovanligt. Ett sätt att skydda odlingarna mot nattfrost är att vattna, ett annat är att täcka med fiberduk eller väv. Bevattning är framförallt aktuellt under blomningen på fruktträd och bärbuskar men används också på färskpotatis, jordgubbar och sparris till exempel. När man vattnar mot frost kan man göra det på två sätt, antingen vattna grödan så länge som temperaturen är lägre än 0,5 grader eller genom att vattna ordentligt något dygn innan den förväntade frostnatten och därigenom öka markens värmekapacitet. För grönsaker är fiberduk oftast ett bättre alternativ.

__________________________________

Först publicerad i tidningen Hemträdgården, 2018

Allmänt om kompostering

Att kompostera är enkelt och näringen i matavfallet från en familj på fyra personer räcker för att gödsla 100-200 kvadratmeter om det kompletteras med kväve från en gröngödslingsgröda eller urin.

Det är bara några få saker man behöver känna till och förstå för att lyckas.

  • Rätt balans mellan kol och kväve.

  • Inte för blött eller för torrt.

  • Tillgång till luft/syre i hela komposten.

Kökskomposten

De flesta kommuner ställer krav på att komposten ska vara skyddad från skadegörare som råttor och möss. I Uppsala kommun har man formulerat det såhär. Kolla vad som gäller i din kommun.

  • Behållaren ska vara sluten, stabil och tillverkad av beständigt material.

  • Det får vara max 5 mm stora hål och springor för ventilation och dränering.

Känns det oöverstigligt går det bra att stapla några pallkragar på varandra och låta bli att slänga animalier i komposten. Nöj dig med grönsaksavfall och vegetariska matrester men var lite uppmärksam, vissa menar att såväl råa som kokta grönsaker kan dra till sig råttor. Lägg ett tungt lock på för att skydda mot fåglar och gärna ett finmaskigt nät i botten.

I en kökskompost är det ofta överskott på kväve i relation till kol. Det innebär att man bör tillföra någon form av organiskt material som innehåller mycket kol. Det kan vara träflis eller trädgårdsavfall som löv och gammalt gräs. Det kolrika, lite grövre materialet binder kväve vilket gör att förlusterna blir mindre. Det förhindrar dessutom att komposten blir alltför kompakt och syrefattig. Om komposten är isolerad blir det varmare och processen går fortare. Det innebär att man kan ha en mindre behållare.

Trädgårdskompost

Trädgårdsavfall som löv, gräs, fallfrukt och skörderester kan till exempel komposteras i en öppen behållare eller i en hög på marken, en så kallad kompostlimpa. En kompostlimpa eller nätbehållare torkar ut fortare än en behållare med hela väggar och lock vilket innebär att man behöver vattna mer för att processen inte ska stanna av. I en trädgårdskompost är det ofta mycket kol i förhållande till kväve vilket gör att komposteringen kan gå väldigt långsamt. För att sätta fart på processen kan man tillföra kväverikt material som till exempel urin eller färskt gräs. Grenar och kvistar bryts ner långsamt och är jobbiga att hantera när man blandar om eller tömmer komposten, flis eller kvistar klippta i mindre bitar fungerar det däremot bra.

En del växtsjukdomar och ogräsfrön dör vid högre temperaturer men i praktiken är det svårt att åstadkomma en tillräckligt hög temperatur tillräckligt länge, i hela komposten för att det ska ha någon större betydelse. Det bästa är därför att inte lägga ogräs som gått i frö i komposten. Detsamma gäller förstås rotogräsens rötter.

Vissa växtsjukdomar, som till exempel bomullsmögel som bland annat angriper tomat, är allvarligare än andra. Dessa växtrester bör inte alls läggas i komposten utan brännas eller långtidsförvaras i svarta sopsäckar ett par år innan det återförs till odlingarna. Det kan också vara klokt att inte lägga höstens avfall från växthuset i komposten om den färdiga jorden ska användas i växthuset de närmaste åren. Skörderesterna i grönsakslandet komposteras bäst på plats om det är möjligt. Om de grävs ner bryts de ner under vintern. En bra växtföljd är det bästa sättet att förebygga jordburna skadegörare i odlingarna.

Bokashi-kompostering

Bokashi är, liksom mjölksyrning, en jäsning under syrefriaförhållanden som gör att det blir surt. Den sura miljön hindrar avfallet från att ruttna och gör det möjligt att förvara matavfallet inomhus en längre tid. Metoden sägs vara några hundra år gammal och härstamma från Japan. I dagens samhälle är den kanske mest intressant för de som bor i lägenhet och inte har möjlighet att kompostera på vanligt sätt.

Eftersom jäsningen ska ske utan syre måste man pressa ihop köksavfallet och förvara det i en sluten behållare, till exempel en hink med lock. Man ska därför inte lyfta på locket för ofta. När hinken är full ska den stå minst två veckor till i rumstemperatur men den kan stå längre och därför förvaras inne eller ute till odlingssäsongen kommer igång.

Enligt vissa måste man ha ett strö eller en lösning med med särskilda patenterade mikroorganismer, EM (effective microorganisms) för att få bäst effekt. Andra har provat sig fram med hemodlade bakterier som förvaras i sockerlösning och blandas med något bärarmaterial som tidningspapper, vetekli, havreskal eller liknande. Fermenteringen kommer igång, oavsett vilken av de här metoderna man använder, men tillverkarna av EM hävdar att det är säkrare med deras substrat och att den speciella bakteriekulturen ska ha andra fördelar för jorden och växterna som till exempel att minska förekomsten av växtsjukdomar.

En av dem som försökt förstå hur Bokashi fungerar är Cecilia Lalander, som annars forskar om maskkompostering på Sveriges Lantbruksuniversitet. Hon menar att många av de vetenskapliga studier som hon har läst är undermåliga och att hon än så läge inte har hittat någon som har visat att det är bakteriekulturen, oavsett om det är EM eller någon annan variant, som sätter igång processen.

– I de studier jag har läst har de inte sett någon skillnad på om man tillsätter aktivt eller steriliserat Bokashi-strö. De drar slutsatsen att det är det lättillgängliga kolet i sockerrörslösningen som hjälper de naturligt förekommande mikroorganismerna att komma igång, säger Cecilia.

När jäsningen kommer igång blir det ganska fort surt vilket också gör att det luktar betydligt mindre om komposten än vad det annars skulle ha gjort.

De med praktisk erfarenhet menar att de fermenterade matresterna bryts ner väldigt fort när det väl kommer ut i trädgårdslandet. Men precis som med vanlig kompost är risken att avfallet lockar till sig skadedjur eller nyfikna hundar. En lösning på det är att göra en jordfabrik, det vill säga en vanlig kompostering där Bokashi blandas med jord, till exempel i en pallkrage eller odlingsbädd med nät eller lock över.

Vissa hävdar att Bokashi-komposten har en mer positiv påverkan på jordens mikroliv än vanlig kompost men det saknas återigen tillförlitlig forskning på området. Matjorden är en komplex värld, liksom vi människor. För att säkert veta vad som gör skillnad under vilka omständigheter krävs fleråriga försök på många olika platser. En fördel med metoden kan vara att kväveförlusterna minskar något men de stora flödena av våra viktigaste näringsämnen finns inte i matavfallet utan i avloppet. Är det kvävet vi är ute efter är det vår egen urin vi ska gödsla med.

Maskkompost

Maskkompostering är, liksom Bokashi, framförallt en metod för den som bor i lägenhet och som vill ha snabba resultat. Det är samma typ av mask som vi vanligtvis hittar i en gödselstack eller vanlig kompost, en smalare och rödare variant än daggmasken. Metoden bygger på att man har komposten inomhus eftersom maskarna trivs bäst i en temperatur mellan 20 och 25 grader.

Man behöver minst två behållare som staplas på varandra. De ska vara hål i botten så att lakvatten kan rinna ut och så att maskarna kan vandra mellan dem. Lakvattnet kan till exempel användas som näring till krukväxterna. I botten på lådan lägger man lite jord, tidningspapper och maskar som man kan köpa eller hämta från den vanliga komposten. Det ska vara mycket mask i en maskkompost för att det ska fungera optimalt, gärna lika mycket mask som mängden avfall man tänkt kompostera per dag men det går också bra att börja med en mindre mängd mask eftersom de fördubblar sitt antal på 2-3 månader.

Huhsållsavfallet finfördelas och sprids ut på ytan med jämna mellanrum, gärna lite varje dag. Lägg inte på mer än vad maskarna hinner bryta ner, risken är annars att mikroorganismerna tar över nedbrytningsprocessen och att temperaturen ökar så mycket att maskarna inte längre trivs. Om det blir över 30 grader flyr maskarna. Om de inte har någonstans att ta vägen dör de.

Tyvärr är maskkomposten också en attraktiv miljö för småflugor. Ett lagerfuktigt tidningspapper eller torv på ytan kan vara en lösning. Precis som en vanlig kompost behöver det vara balans mellan kol och kväve och lagom fuktigt för att såväl mikroorganismer som maskar ska trivas.

 

Fakta

Av all växtnäring som kommer från ett hushåll, i avlopp och organiskt hushållsavfall, är det bara ungefär 10 % av kvävet och 15 % av fosforn, som finns i hushållsavfallet. Kväve och fosfor är två av de viktigaste växtnäringsämnena, de ämnen som växterna, liksom vi människor, behöver mest av och som ofta begränsar skörden i grönsakslandet.

Den största delen av växtnäringen från ett hushåll finns i urinen och fekalierna men jorden och växterna behöver inte bara näring, utan också organiskt material för mikrolivet i marken, som förbättrar jordens struktur och förmåga att binda vatten. Här kommer både kökskomposten och trädgårdskomposten väl till pass.

Medelsvensson producerar ungefär 220 g organiskt köksavfall per dag. På ett år blir det 80 kilo avfall, 570 gram kväve och 100 gram fosfor. En del av kvävet går förlorat som ammoniak vid komposteringen. Kvävebehovet i köksträdgården varierar väldigt mycket. Baljväxter behöver inget extra kväve medan de mest näringskrävande grödorna som till exempel kål behöver upp till två kilo per 100 kvadratmeter.

Först publicerad i Hemträdgården, 2017.

Boodla lever på att odla gemenskap, kort sagt. Här i trädgården utanför den stora gula sekelskiftesvillan vid vattnet i Alby ordnar de kurser och studiebesök för företag, myndigheter, skolor och förskolor. Allt från samhällsplanerare till byggbolag, elever och pedagoger får lära sig om konsten att odla tillsammans.

Den korta promenaden från Fittjas tunnelbanestation till Gula Villan leder genom skolområdet med fotbolls- och basketplaner, via parken och vattnet. Det är blommande värmebölja, stillsamt och ögonbedövande vackert den här helgdagen i maj.

Men Alby och Fittja är också områden som präglas av ekonomiska och sociala svårigheter. Över 90 % har utländsk bakgrund, arbetslösheten är hög, genomsnittsinkomsten låg och bara knappt 40 % skulle rekommendera andra att flytta hit. Och även om den upplevda tryggheten har ökat så är det bara knappt hälften som anser att det är tryggt att bo och leva i stadsdelen.

Agnes Fischer, som var med och startade upp Boodla 2011, berättar om allt de hunnit med de senaste åren och det vill inte säga lite. Förutom de regelbundna kurserna och studiebesöken jobbar de med flera olika projekt. Från förra årets avslutade projektet Odla Svenska tillsammans med Röda Korset, där deltagarna fick lära sig svenska genom odling till workshops på fritidsgårdar och gemensamhetsodlingar i bostadsområden. Till hösten blir det en odlingskurs i samarbete med Södra Stockholms folkhögskola. Och sedan ett par år jobbar de med projektet Demokratiodling i samarbete med Studiefrämjandet. Här handlar det om att nå ut till unga vuxna och utbilda dem i ledarskap genom odling.

– Ungdomar i övre tonåren har varit de svåraste att nå i våra tidigare projekt, berättar Agnes. Vi ville hitta ett sätt att engagera dem och samtidigt dela med oss av det vi tycker är viktigt.

Lösningen blev en tvådagars kurs i ledarskap, odling och hållbarhet som innehåller såväl teori som praktik. Hit kommer ungefär 150 av Botkyrka kommuns unga sommarjobbare inom park- och fastighetsskötsel. De praktiska momenten i trädgården används som övningar i ledarskap samtidigt som man lär sig att plantera.

– Många av ungdomarna blir förvånade över att de tycker att det är så roligt att hålla på i trädgården, säger Agnes. Utvärderingarna visar att de vill odla mer och ha mindre teori.

På kommunen har man märkt att ungdomarna är tryggare i arbetet efter kursen. Planteringen går lättare och de är stolta över att de vet hur de ska göra. Under arbetet med ogräsrensning och lövkrattning uppstår inte sällan intressanta samtal om hållbarhetsfrågor och matproduktion.

Ungefär hälften av verksamheten inom Boodla sker i ett icke-vinstdrivande aktiebolag och den andra delen i en ideell förening.

– De tjänster som vi kan ta betalt för gör vi i aktiebolaget och de som vi ännu inte kan ta betalt för söker vi olika projektmedel för och då är det den ideella föreningen som driver projekten.

Just den här dagen i maj är det odlingskurs för kvartersodlarna. Boodla har på uppdrag av Stockholmshem och Linköpings Kommun anställt tre personer på 20 % som var och en ska starta upp en odling i sitt kvarter. På plats är Shiraz Yaseen från Hässelby och Anna Nygård från Rinkeby som planterar sallad och rensar ogräs under ledning av Ernesto Diaz. Snart är det dags att göra samma moment i det egna kvarteret tillsammans med de boende där.

– Vi är tre vuxna och tre barn som odlar i Rinkeby, berättar Anna.

Hon började med att kalla till ett informationsmöte genom att sätta upp lappar. Det kom ett gäng, 5-10 personer, men ingen av dem har varit med och odlat än så länge.

– Kanske kommer de när de ser att arbetet är igång, resonerar hon.

De odlar i upphöjda bäddar på marken som först bearbetats med jordfräs och sen byggts på med köpejord. Det här första året kommer de att odla tio olika sorters grönsaker. Det är ett urval av ganska lättodlade sorter, bland annat rödbeta, mangold och squash. På några av platserna finns det några pallkragar sedan tidigare där det redan börjat spira. Det är mynta och ringblommorna från förra året som återuppstått.

– Vi odlar direkt i jorden där det är möjligt, förklarar Ernesto.

Kursen med kvartersodlarna började med teori i mars och det här är det femte kurstillfället på Gula Villan. De har också varit ute en hel dag på varje område för att anlägga själva odlingsbäddarna.

Boodla jobbar inte bara i och omkring Botkyrka utan har även varit med och skapat kvartersodlingar i andra städer. Projekten finansieras av bostadsbolagen och det är i de flesta fall kommunala bolag.

– Det ingår i deras uppdrag att jobba med mjuka värden och det här är en möjlighet för dem att göra det, förklarar Agnes.

Arbetet med kvartersodlingarna innehåller många möten med människor från olika kulturer som befinner sig i väldigt olika livssituationer. Många pratar dessutom inte särskilt bra svenska. Kommunikationen är en av de stora utmaningarna.

– Det gäller att försöka vara tydlig och ha tålamod, säger Agnes. Under de här åren har vi blivit betydligt bättre på att känna av när folk verkligen har förstått.

En annan svårighet med kvartersodlingen är den misstro som de ibland möts av.

– I vissa kvarter är tilliten väldigt låg och man möts av skepsis och stängda dörrar. Det kan variera väldigt mycket inom ett bostadsområde.

Genom åren har de testat olika sätt att nå ut och engagera folk. De sätter upp lappar, kommunicerar via Facebook och Instagram och de har varit på plats för att jobba med själva odlingen minst en gång i veckan under säsongen.

– Det är skillnad nu när vi har anställda i områdena. De kan vara mycket mer effektiva eftersom de träffar folk på öppna förskolan, när de handlar mat och rör sig i kvarteret.

Men alla möten med människor i trädgårdarna är förstås också själva anledningen att de håller på.

– Det roligaste är att möta folks aha-upplevelser, säger Agnes. ”Ah, jag kan prata med mina grannar.” Och att se alla platser som utvecklas, både här hos oss och ute i bostadskvarteren.

_____________________________________

Först publicerad i tidningen Landskap, 2018

 

 

Göteborgs stad satsar sju miljoner per år på odling i och omkring staden. Det började 2011 med satsningar på hobbyodling. Sedan 2014 finns det även ett politiskt mål om att öka den ekologiska matproduktionen på stadens mark.

Göteborgs stad äger 3000 hektar jordbruksmark. Marken köptes upp under 60-70-talet under miljonprogramsbygget men befolkningstillväxten följdes oväntat av en minskning och det var först på 90-talet som staden började växa igen. Nu byggs det för fullt men Göteborgs kännetecknas fortfarande av kilar med tät bebyggelse som omgärdas av landsbygd. Ett exempel på det är stadsdelen Angered. Här ligger kommunens senaste satsning på kommersiell odling i staden.

Testbädden är ett 2,7 hektar stort område indelat i mindre lotter. Fältet omgärdas av betesmarker och naturområden på ena sidan. På andra sidan, ett par kilometer bort syns miljonprogrammets höghusområden. Såhär i början av oktober viner västkustvindarna och regnskurarna kommer och går. Den trasiga plasten över odlingstunnlarna flaxar outtröttligt.

Intill odlingarna har jordbruksförvaltaren ställt upp en container för redskapsförvaring och en manskapsvagn för fikapauser. De har även investerat i stängsel runt hela odlingsområdet och en första jordbearbetning.

På testbädden kan de som är intresserade av kommersiell odling prova på att odla lite större ytor, från 500 till 1000 kvadratmeter. Myriam Coulombe och Milagros Mercado är två av odlarna, från Kanada respektive Peru. Båda har funnit kärleken i Göteborg och bor här sedan ett par år. Myriam är utbildad agronom. Hon har alltid varit intresserad av odling men det här är första gången hon själv odlar i den lite större skalan.

– Vi valde att odla tio olika sorters grödor som vi kände till utan veta så mycket om hur de odlas, säger hon.

Grönkålen är en av de grödor som gått bäst och som fortfarande pryder odlingslotten såhär i början av oktober. I andra änden står majsen, några rader med en hög, frodig sort som ännu inte bildat några kolvar och en klenare sort som kanske kan hinna ge lite skörd innan vintern kommer. Den höga är en peruansk sort som Milagros ville testa.

Såhär vid säsongens slut tycks de lite trötta och nästintill uppgivna. Det har varit roligt men mer arbete än väntat. Förutom de utmaningar som alla nya odlare ställs inför har det strulat med en del praktiska saker som kommunen ansvarat för.

Rinnande vatten är på gång men oförutsedda problem har gjort att odlarna än så länge hämtar vatten i tillfälligt uppställda sockerbits-tankar. Ibland har vattnet tagit slut vilket försenat sådd och plantering. En torr vår och försommar gjorde det inte lättare. Jorden plöjdes dessutom först i våras och resterna av den gamla vallen har gjort jorden svårarbetad.

– Det är en bra idé men vi känner oss lite som försökskaniner, förklarar Myriam.

Flera av odlarna har inte kommit igång än och en anledning är troligen att det tagit tid att få allt på plats. Myriam och Milagros har inte sett till sina odlarkollegor särskilt ofta.

Olof Olsson är testodlarnas kontaktperson på fastighetskontoret. Han ansvarar för det praktiska men jobbar också med att utforma arrendeavtalen och utreda hur kommunen kan stötta odlarna utan att gynna enskilda näringsidkare.

– Målet med testbädden är att sänka trösklarna för nya odlare, säger han.

Det handlar dels om tillgången till mark men också om andra investeringar som krävs för att komma igång med yrkesmässig odling. Man vill bland annat underlätta för nyanlända svenskar med lantbruksbakgrund. Många av dem har av olika skäl svårt att etablera sig som odlare i Sverige. Språket, byråkratin och startkapitalet är några av de hinder som kommunen hoppas kunna överbrygga. En annan utmaning är förstås klimatet.

– Det är betydligt blötare och kallare här än i Syrien, Irak och Kurdistan där flera av odlarna kommer ifrån, säger Olof.

Förhoppningen är att några av dem ska trotsa regnet, vinden och kylan. Om de vill fortsätta, och förutsättningarna är de rätta, kommer Göteborgs stad att hjälpa dem vidare. En av Olofs utmaningar är att hitta lämpliga arrenden. Redan nästa år kommer en av testbäddens odlare att få tillgång till en hektar mark i Torvhög i nordöstra Göteborg.

– Det är lite av ett detektivarbete att hitta de här platserna, konstaterar Olof. Mycket mark är bunden i långa arrenden och det är inte all mark som passar för grönsaksodling. Det är också mycket enklare för kommunen att arrendera ut till hästgårdar. De kan betala bra och har inte alls lika stora behov som trädgårdsodlare.

En annan grupp som söker sig till testbädden är unga stadsbor som börjat intressera sig för odling. Många har inspirerats av Curtis Stone som skrivit boken Urban Farmer, om intensiv kommersiell odling på outnyttjade odlingsytor i villaträdgårdar.

– Den här gruppen kommer kanske aldrig att vilja odla större ytor, säger Olof. Tanken är att de ska kunna stanna kvar på testbädden så länge de vill.

Myriam och Milagres är däremot tveksamma till storleken på lotterna. Det är för litet för att kunna använda maskiner och för stort för att sköta för hand, menar de. Nästa år kommer det i alla fall att vara möjligt att arrendera lite mer än 1000 kvadratmeter.

Arrendepriset ligger på 1500 kr per hektar. För odlarna på testbädden tillkommer en lika stor summa för investeringen i stängsel. Eftersom de inte själva får bygga på arrendemarkerna går jordbruksförvaltningen in och investerar i bevattning, dränering, redskapsskjul, växthus och annat. En viss procent av den investeringskostnaden läggs sedan på arrendekostnaden.

Två mil nordost om centrala Göteborg, ligger Bergums andelslantbruk, ett av de företag som redan arrenderar en större bit mark av kommunen. Företaget drivs av Jenny Persson och Charlotte Flink som valt att satsa på ekologisk grönsaksodling. Båda har utbildat sig till trädgårdsingenjörer i Alnarp och målet är att odla till ungefär 100 andelsägare på den hektar som de har tillgång till. Säsongen 2017 var den första riktiga odlingssäsongen med 600 kvadratmeter frilansodling, 200 kvadratmeter växthus och tio andelsägare. Överskottet säljer de på marknader och via den lokala REKO-ringen. Försörjningen kommer än så länge från deltidsjobb utanför gården.

På gården finns även två andra odlingsföretag, Earthculture farm och Lilla jordbruket. Earthculture farm har tagit paus i år eftersom marken behövde dräneras, en investering som kommunen stått för. Alla odlarna bor i de två husen som hör till gården. Jenny på Bergums andelsjordbruk berättar entusiastiskt om fördelarna med att vara flera på samma plats.

– Det är väldigt bra att kunna dela på saker som gödsel, kompost och verktyg. Lilla jordbruket har till exempel en traktor som vi alla har användning av. Vi gör även en del inköp tillsammans och ordnar olika aktiviteter. Själv skulle jag vilja ha mer musik och andra kulturella evenemang på gården.

Att vara arrendator är inte självklart enkelt. Ibland tar det tid att få saker fixade eftersom det måste passera stadens byråkrati, men på det stora hela funkar det väldigt bra.

– När vi fick ett nytt pumphus var det en reservdel som de var tvungna att byta och då var vi utan vatten i flera veckor. Men vi hade ju också kunnat fixa det själva med risk för att vi fått ta kostnaden själva.

På det stora hela tycker Jenny har de en väldigt bra dialog med tjänstemännen kommunen. Det finns ett stort engagemang och en genuin önskan att kunna möta odlarnas behov. De får inte gynna enskilda företagare men de gör vad de kan inom lagens ramar.

Ännu i början av oktober är växthuset fullt med tomater, åtta olika sorter, röda, gula svarta. Vissa har funkat bättre än andra men alla smakar fantastiskt. De skulle egentligen varit skördade och nedplockade nu men Jenny har sparat det arbetet till en grupp från Fristads folkhögskola som kommer på studiebesök imorgon.

– Jag kan inte tänka mig att köpa tomater i affären längre, säger hon, inte för utseendet men för smaken.

___________________________________________

Publicerad i Landskap nr. 8 2017

 

 

Extra information