Är du en havsmänniska eller en skogsmänniska? Eller en hängiven odlare uppvuxen på slätten? Det finns en tydlig koppling mellan det landskap som vi föredrar som vuxna och det som vi är uppväxta med. Vi mår dessutom bättre när vi vistas i vår barndoms landskap. Det har Anna A Adevi, doktor i miljöpsykologi, visat i sin avhandling som blev klar i våras.

- Jag är själv havsmänniska ut i fingerspetsarna och har träffat många människor med samma självklara dragning till havet framför skogen. Ändå blev jag överraskad när jag såg resultaten. Det var så tydligt. När jag är ute och föreläser brukar jag passa på att fråga folk om vilken naturtyp de anser sig vara och nästan alla kan svara direkt. Forskningsresultaten visar dessutom att havs- och skogsmänniskorna är varandras motpoler - de bosätter sig ogärna i varandras landskap.

Anna menar att det kan finnas paralleller mellan vår anknytning till naturen och anknytningen mellan det nyfödda barnet och modern. På samma sätt som anknytningen till våra vårdnadshavare får betydelse för våra relationer senare i livet, verkar det som att den tidiga anknytningen till landskapet, vår moder jord, påverkar upplevelsen av naturen som vuxna.

En stark anknytning till skogen tycks innebära att vi känner oss trygga i skogen som vuxna och därmed också återhämtar oss fortare från stress i den miljön. I sitt arbete har Anna, tillsammans med professor Patrik Grahn, definierat fyra olika landskapstyper: hav, skog, slätt och sjölandskap. Havsfolket har starkast anknytning till barndomslandskapet, följt av skogsfolket och slättmänniskorna.

Studien visar tydligt att vi gärna ägnar oss åt aktiviteter som hör hemma i barndomens landskap. Skogsmänniskor som har flyttat från sin barndomsmiljö ägnar sig gärna åt vildmarksaktiviteter som bär- och svampplockning och fiske och det är framförallt slättmänniskorna som vårdar sin trädgård, oavsett om de bor kvar på slätten som vuxna eller inte.

- Det är ju inte bara landskapet som styr när vi väljer var vi ska bo. Idag flyttar många på grund av studier, jobb och familj. Studien visade att de trots det ägnar sig åt de aktiviteter som de är uppvuxna med. De kommer däremot inte ut i naturen lika ofta som de som bor i sin barndomsmiljö.

Flera tidigare studier har visat att det finns en koppling mellan natur och hälsa. Anna har dessutom visat att, bland de som bor i sitt favoritlandskap, är stressnivån lägst hos dem som ger sig ut i naturen på egen hand, i just det landskapet.

Det är tydligt att havet och skogen väcker olika känslor. Havet tycks symbolisera frihet för havsmänniskorna. Det inger också respekt på grund av sin styrka och oförutsägbarhet. Havsmänniskorna lyfter fram den öppna horisonten, det avskalade och enkla. För skogsfolket ger skogen en känsla av att vara omfamnad. Den upplevs som en trygg famn, som fridfull och ombonad.

Man kan fråga sig hur havsfolket upplever skogen och tvärt om. En del av havsmänniskorna i Annas studie upplevde den vilda, täta skogen som skrämmande och nästintill klaustrofobisk. Medan skogsmänniskorna gärna besöker mer otillgängliga skogsmarker krävs ofta parkeringsplatser, grillplatser och markerade leder för att havsmänniskorna ska trivas där.

Ett stenkast från Lantbruksuniversitetet finns Alnarps rehabiliteringsträdgård. En del av Annas forskning bygger på observationer av deltagarna där. Vid ett av hennes besök i trädgården visade en av deltagarna, som var där på rehabilitering, några växter som starkt påminde om hennes barndomsmiljö.

- Hennes berättelser från barndomen satte igång mina tankar, säger Anna. Hon verkade behöva en annan naturmiljö. Hon påpekade hur mycket hon saknade sin egen barndomsnatur i norra Sverige och hur främmande det var för henne att läka i den här miljön som var helt ny för henne. Kanske borde vi ha skogsrehabilitering för skogsmänniskor och havsrehabilitering för havsmänniskor? Det vore otroligt spännande att forska vidare på det. Man skulle kunna utgå från en plats där det finns både skog och hav och sätta en GPS på deltagarna för att se vart de helst går.



Anna Adevi. Såhär väljer hon:

En plats: De vita, fantastiska sandstränderna söder om Malmö.

En skog? Skäralid, Söderåsens nationalpark, året runt.

Ett träd? Det oförglömliga, stora plommonträdet (Reine Claude) som jag och min bästis Mille satt och pratade i så fort vi fick chansen under hela vår uppväxt. Än idag tycker vi att det är sorgligt att det inte finns kvar längre.

En växt: Taklökar i alla dess former

Ett djur? En vanlig, hederlig bonnakatt. Eller tre.


Natur mot stress

Flera vetenskapliga studier har visat att vi mår bra av att vistas i naturen. En av de mest kända är den amerikanske forskaren Roger Ulrichs studie som visade att sjukhuspatienter som hade utsikt över ett grönområde blev friska fortare än kontrollgruppen med utsikt mot bebyggelse. Annas kollegor Patrik Grahn och Ulrika Stigsdotter visade i en av sina studier att människor som bor nära grönområden besöker dessa oftare och är mindre stressade än andra. Andra studier har visat att det räcker med bilder av natur för att att stressnivån ska sjunka och oron minska.

Rachel och Stephen Kaplan definierar två olika sätt att ta in omvärlden - med riktad uppmärksamhet respektive spontan uppmärksamhet. Den riktade uppmärksamheten sköter planering och beslutsfatttande och håller saker i minnet. För att kunna fokusera på dessa saker måste vi anstränga oss för att stänga ute allt annat som pockar på vår uppmärksamhet. Om vi inte får vila från den ansträngningen blir vi förr eller senare stressade och sjuka. I naturen är det ofta den spontana uppmärksamheten som dominerar. Vi lägger märke till saker men de kräver inget av oss. Enligt paret Kaplan är det en förklaring till naturens positiva effekter på vår hälsa.

Arv och miljö

Det finns många olika teorier om varför vi människor mår bättre i naturen. En teori är att vi är genetiskt konstruerade att söka oss till miljöer där förutsättningarna för att överlevnad är som bäst. Mest positiva är savannliknande landskap, det vill säga öppna, gröna landskap med varierad växtlighet, grupper av större träd och tillgång till vatten - ganska likt våra svenska betesmarker alltså. Hypotesen om biofili - kärleken till allt levande, är en besläktad teori som utgår ifrån att vi människor har en nedärvd känsla av samhörighet med allt levande. Andra forskare har kommit fram till att vår känsla för naturen grundläggs i barndomen. liknande sätt som vi knyter an till våra tidiga vårdnadshavare, knyter vi an till den miljö där vi växer upp.


Publicerad i Hemträdgården nr 4 - 2012

Extra information